Högt kulturhistoriskt värde
”Marötornets kulturhistoriska värde är inte bara lokalt och regionalt utan även nationellt” menar bebyggelseantikvarien Dan Thurman. Enligt Thurman, som besökte Marö i somras, har det över hundra år gamla tornet ett högt kulturhistoriskt värde. Dessutom är det samhällshistoriskt värdefullt eftersom det berättar om förändringar i Sverige från 1800-talet till idag.
Sedan ett år tillbaka kämpar vi i arbetsgruppen för att rädda det rostande ståltornet som syns vida omkring i norra skärgården. Väder och vind har satt sina spår och vissa delar måste nu bytas ut, andra behöver målas om. Annars kan det bli fråga om rivning av det här unika landmärket i norra skärgården.
Industri- och teknikhistoria
Efter en noggrann analys kunde Thurman konstatera att skärgårdens eget Eiffeltorn genom sin koppling till bland annat den tidiga skärgårdsturismen och sin speciella byggkonstruktion, som är industri- och teknikhistoriskt särskilt intressant, är mycket ovanligt. Att det har varit stormvarningsstation, väderobservationsplats och luftvärnsutkik under andra världskriget, som alla installerades av statliga institutioner och verk, gör att tornet ur kulturmiljösynvinkel kan vara av riksintresse.
En av de saker som bebyggelseantikvarien upptäckte när han studerade tornet närmare var att stålbalkarna är stämplade med ”Peiner Walzwerk”. Det betyder att de parallella, vindflänsade stålbalkarna, som i slutet av 1800-talet var mycket vanliga i bygget av broar och torn i hela Europa, tillverkats vid de berömda stålverken i Peine utanför Hannover i norra Tyskland. Svenska lotsverket lät till exempel uppföra flera fackverkskonstruktioner som fyrar och lotsutkikar i den här tekniken.
Det handlar om valsade stålbalkar som sammanfogas med skruvförband, till skillnad från det jämngamla Eiffeltornet där smidesjärnet nitats samman. Efter att det tjugusju meter höga tornet transporterats i nedmonterad form från en industriutställning i Tyskland till Marö runt förra sekelskiftet restes det ca 1920. Fundamentet gjöts av betong som kläddes med sten som bröts på Marö.
Kulturhistoria
I tillägg till Marötornets industri-, teknik- och materialhistoriska värde pekar Thunman på Marös spännande kulturhistoria. Allt från Gustav Vasas planer att anlägga en avelsgård för kor på ön i mitten av 1500-talet till hans sons, sedemera Johan IIIs, strandhugg 1561, då den äldsta ristningen knackades in i berghällen vid hamnen. När den brittiske amiralen John Norris tillsammans med överamiral Claes Sparre slog ankar vid Marö med över trettio skepp för att försvara landet mot den ryska attacken 1721 var Marö ett lotshemman under Penningby säteri. Utöver fiske och jakt drevs jordbruk på platsen och det fortsatte när de första sommargästerna 1901 köpte ön. Då hade den namnkunnige tonsättaren Hugo Alfvén redan hunnit hyra Sjöstugan där han bland annat skrev Marö opus 19, numera känd som Böljesång.
Flera namnkunniga ägare följer sedan på varandra: generaldirektören och tuberkulosspecialisten Bertil Buhre var den som förde tornet till Marö och lät bygga grosshandlarvillan och ångbåtsbryggan. Det var till honom dåtidens stora kändis - författaren och konstnären Albert Engström - kom på jaktbesök. Efter Buhre kom en kort period med hovfotograf Herman Sylwander som sålde vidare till båtentusiasterna Olof och Gustaf Brodin från Gävle. Bröderna köpte Marö år 1920 och lät utvidga hamnen med pirar, båthus och sliphus. Förmodligen var det även de som slutligen lät uppföra tornet. Ön styckades 1958, idag finns det fyrtioen fastigheter där.
Kränkning av luftrum
Thunman nämner även en händelse som är av militärhistoriskt intresse: det var utkiken i Marötornet som först upptäckte en omskriven sovjetisk kränkning av svenskt luftrum i andra världskrigets slutskede. Kl 19:55 den 22 februari 1944 rapporteras det från Marö om motorbuller österut. Kl 21:05 släpps flera bomber över Blidö och senare den kvällen släpps ytterligare bomber, bland annat vid Eriksdalsområdet på Södermalm. Lyckligtvis dödades ingen i bombningarna.
Torngruppen genom Maria Lind